Tillsammans

Jag tänker på Lill Lindfors (och låten ”Tillsammans är ett sätt att finnas till”) varje gång jag möter någon av pensionärerna som jag delar trappuppgång med. De sitter utanför porten, som om att de väntade på mig. De sitter alltid ensamma, trots att det säkert bor en tre-fyra stycken i samma trappuppgång som gör precis såhär – fast på olika tider.

Hur som helst: de sitter där i vårsolen, eller vinterkylan, på en bänk utanför porten. Jag nickar ett hej när jag ser någon av dem sitta där, och så öppnar jag porten. Precis när jag ska gå in hör jag ett tyst ”ojoj”. Den gamle reser på sig och tar tag i sin rullator: ”håller du dörren”. Visst håller jag dörren. Svarar på någon utsaga om vädret, frågar vilken våning tant skall åka till och trycker på knappen. Tack, tack. Och så lite mer om vädret, eller om värken.

”Ha en bra dag!” säger jag och får ett ”detsamma” tillbaka när hon kliver ut ur hissen. Jag ger mig den på att hon bara väntar en stund och tar hissen ner till bottenvåningen igen för att vänta på nästa person som kan hålla upp dörren för henne. Bara för att få prata lite i hissen. Några ord bara. Lite mänsklighet.

Det enda jag inte förstår är varför de gamla som nu bor här och verkar ha hittat samma knep för att få prata lite med någon – inte pratar med varandra? Varför går de inte ut tillsammans och sitter i vårsolen och pratar om vädret och värken och vilken fin hund och vilka konstiga människor det finns nu för tiden?

För är man ensam är man ingen, men tillsammans är ett sätt att finnas till.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under mänsklighetens förfall

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s